Långbergets Sporthotell

Toppinformation

yoga-o-skidakningYoga och Skidåkning Kurs 1: 19- 22 februari...
Visa fler nyheter...
barmarkslaeger-sommar-2014Cykelvasaläger 27- 29 juni och 18- 20...
Visa fler nyheter...
kom-2-betala-foer-116Hotellrum med frukostbuffé/frukostbricka...
Visa fler nyheter...

Aktuellt

130820_Langberget_14Receptionen:

Måndag- Söndag kl 8,00- 18,00

 Restaurang:

 Måndag- Söndag A la carte kl 12,00- 18,00.

Önskar ni äta efter kl 18,00? Bordreservation 0564- 260 50

 

Tripadvisor

Läs omdömen på TripAdvisor

Läs omdömmen
från gäster och
lämna kommentarer
efter din vistelse
på Långberget.

Följ oss på Facebook

 

Samarbetspartners

Logga__Vit_bakgrund-1Nya logga officiellt vasaloppscenter        TourQuality_2012_2013_cmyk

  

Thobias Fredriksson, född 1975, är en synnerligen erfaren och välmeriterad längdskidåkare. Med VM-guld i sprint från 2003, OS-guld i sprintstafett 2006 och OS-brons i sprint 2006, är han en god representant för idrotten och här berättar Thobias lite om livet i spåret och om sina erfarenheter.

– Hej Thobias, vad händer i ditt liv just nu?
Vasaloppet är närmaste som händer framöver, som också blir det sista målet i karriären. Det blir nog inte alldeles lätt, långloppsåkarna är så fantastiskt bra, men jag hoppas på ett hyfsat lopp i alla fall.

– Så hur började allting egentligen?
Ja, familjen var dalslänningar från början. Vi växte upp i Dals Rostock, cirka 150 meter från elljusspåret och vi hade ett stort idrotts- och skidintresse. Jag hakade på storebror ut i skidspåren. Sen var det ju farsan som skulle åka vasaloppet på slutet av 70-talet. Det var helt enkelt skidåkning som gällde på vintern och orientering och fotboll under sommaren. Då fanns det fortfarande snö där nere.

Första skidtävlingen som var jag med i var som femåring. Det var väl att man skulle åka 200 m kring någonting. Det var väl mest på skojj och jag höll på med många olika idrotter. Men sedan valde jag skidorna när jag kom in på skidgymnasiet i Torsby.

Vi var mycket och tävlade uppåt vintrarna i Sysslebäck när vi var i 12-14 års åldern. Brorsan började ju två år innan, men det var mycket tävlingar i Sysslebäck på den tiden. Då åkte jag mycket på Långberget och det har varit med sedan ungdomsåren.

Jag fick göra mitt första landslagsuppdrag på Långberget när jag var 17 år. Det var den nordiska juniorlandskampen –92 och Lars Göran Pettersson var juniorlandslagstränare. Sedan dess har vi hållit kontakten. Lars Göran började jobba uppe på Långberget i slutet av 90-talet, början på 2000-talet och det var mycket som utvecklades under den tiden; snökanoner, nya banor och mycket annat. Det har blivit riktigt fina skidområden och Petterbanan, som är uppkallad efter Lars Göran, är fantastisk.

– Vad krävs för att bli elitskidåkare?
Det är som Färjestads slogan; "Stor hjärta, hårt arbete". Jag skulle säga att det nästan är som en livsstil. Du måste vilja det med hela ditt hjärta. Det kräver mycket slit och mycket träning under många år, men du måste också ha en viss talang och fallenhet.

Är du inte riktigt motiverad, fokuserad och tränar tillräckligt hårt så kommer du ingen vart och då finns det alltid någon konkurrent som är det. Det handlar om att vara hängiven och brinna för idrotten.

– Vilka förutsättningar måste finnas för att du ska kunna prestera optimalt?
Det är viktigt med en bra miljö och bra träningsmöjligheter. Det är helheten som gör det. Det gäller att hålla sig frisk och skadefri för att kunna träna under långa perioder. Men också att träna i en bra miljö.

Det som utmärker Långberget är att det finns skidåkning för alla typer och behov. Från det helt platta kombispåret till ett av de tuffaste och finaste spåren som finns i Sverige. Ett komplett spårsystem helt enkelt. Det ser man när man är ute och åker också; det är allt från turisten som åker ut till stora stenen för att fika med familjen, men också de som verkligen elitsatsar och mycket Vasaloppsåkare som jagar mil. Det finns hela spektret med folk.

Petterbanan är ju helt klart min favorit. Den gillar jag stenhårt! Den är faktiskt helt sjukt jobbig och egentligen för tuff att bara träna på, men en otroligt fin tävlingsbana som erbjuder harmonisk miljö och fin skidåkning. Man får återhämtning på vissa partier och på andra är den väldigt tuff. Det finns allt i den!

- Hur tycker du att anläggningen på Långberget är?
Långbergets anläggning är mångsidig: det finns skidspår för alla, oavsett behov och tycke.

- Hur tycker du att den står sig gentemot andra anläggningar?
Väldigt bra! Det som är oerhört viktigt är att det hålls en bra spårkvalité. Folk åker till Långberget för att det är bra spårat och för att det finns bra skidmöjligheter. De flesta som kommer gör det för längdskidorna. För en sämre standard och ett större utbud finns andra nordligare alternativ, men de flesta som kommer till Långberget, tror jag, åker dit för att det är väldigt bra spår.

- Långberget är känt för att vara snösäkert, hur påverkar det ditt val av anläggning? Du har ju själv byggt en stuga på berget? Det måste ju vara ett gott betyg?
För min del finns det ingen anledning att ha vinterstuga om det inte finns snö. Annars kunde jag ha byggt den vid en insjö någonstans. Men snö finns det på Långberget och det är såklart en av anledningarna att det är så bra där uppe också. Höjden gör ju mycket! Det är många gånger man kör förbi gröna Sysslebäck och kommer till 5 kilometersskylten och sen börjar en lång snösträcka upp till berget.

- Vilket är ditt absolut bästa minne ifrån Långberget?
Jag har ju vart där så mycket, så jag har många fina minnen. Jag vet faktiskt inte. På vårvintern, när det är strålande solsken, mycket snö och vindstilla så är det mycket fint. Då kan man verkligen njuta av solen och vintern. Det är lite roligt att ha gjort det första landslagsuppdraget där uppe. Det känns ju lite speciellt såhär i efterhand.

- Slutligen, vad skulle du ge för tips till de som vill bättra på tekniken i spåren?
Oj, det man kan se generellt vad som skiljer en motionär mot en lite bättre åkare är främst balans- och tyngdöverföring i klassisk teknik. En motionär vågar inte stå på ett ben så mycket och släpar fötterna efter sig. En bättre åkare har bättre tyngdöverföring, balans och vågar stå på ett ben. Då får man bättre fäste. Hur van en skidåkare är ser man också på hastigheten – hur fort man åker. Men mitt tips är; våga ha tyngdöverföring och våga stå på ett ben.